Märk Hur Vår Skugga (Epistel 81)

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere Inom ett mörker sig slutar Hur guld och purpur i skoveln, den där Byts till grus och klutar Vinkar Charon från sin brusande älv Och tre gånger sen dödgrävaren själv Mer du din druva ej kryster Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv Gravsten över vår syster! Lillklockan klämtar till storklockans dön, Lövad står kantorn i porten Och vidl de skrålande gossarnas bön Helgar denna orten. Vägen opp till templets griftprydda stad Trampas mellan rosors gulnade blad, Multnade plankor och bårar; Till dess den långa och svartklädda rad Djupt sig bugar med tårar. Ack längtansvärda och bortskymda skjul Under de susande grenar, Där tid och döden en skönhet och ful Till ett stoft förenar! Till dig aldrig avund sökt någon stig Lyckan, eljest uti flykten så vig, Aldrig kring grifterna ilar. Ovän där väpnad, vad synes väl dig, Bryter fromt sina pilar. Så gick till vila, från slagsmål och bal Grälmakar Löfberg, din maka Där dit år gräset långhalsig och smal Du än glor tillbaka Hon från Dantobommen skildes i dag Och med henne alla lustiga lag Vem skall nu flaskan befalla? Torstig var hon och urtorstig är jag Vi är torstiga alla